Alf besöker - Nöjesguidens Stockholm Ölmässa 2019

Även detta år så var det Kägelbanan (under Mosebacketerrassen) agerade lokal för Nöjesguidens 5-årsjubilerande ölmässa. Traditionsenligt så är festivalen förlagd på sista lördagen i januari.
Jag var givetvis där och här följer en kort rapport.

Många nykomlingar, några av dem dessutom långt bortifrån. Finn från södra Sverige, Snausarve Gårdsbryggeri fyller på fjolårets Gotlands-trio. Hopsie Daisy var på plats med några bra flasköl. Hop Notch (Waxholms Bryggeri) är i och för sig ett av rikets allra färskaste bryggerier, men Jessica Heidrich har varit med förr. Beergineers var en ny bekantskap för min del. Internationellt så fanns även några representanter, i Great Brands monter fanns ju bland annat Ska (och givetvis Nynäshamn). En trappa upp så stod tjeckiska Bernard och fyllde på hos dem som just tömt blåsan. Jag osäker på huruvida Lagunitas medverkat tidigare på mässan, de hade sällskap av fjolårets amerikanare Captain Lawrence. Enligt programbladet så skulle även Ballast Point närvara, men jag såg aldrig till någon öl från dem.
Framför scen stod en Spendrups-monter med Beavertown, Blue Moon och Fourpure.

När jag tittade på hemsidan inför mässan så såg jag flera intressanta namn; Spike, Vega, Billdale och West Coast och sveriges mesta festival-bryggeri Pine Ridge men det var nog någon annan mässa (Göteborg kanske) som de är med på.

Men det som fanns räckte mer än väl för fylla mina, och de många övriga besökarnas, behov.

Lite extra kul att, i verkligheten, träffa Emad Moore från Ales & Brew.

Favoriter under årets mässa;
Värmdö Ingarö IPA 4.2% som cask - så ljuvligt mild, med en härlig skumkrona.

Test Hazy från Burgsvik, en lagom hazy IPA.

Affogato från Hop Notch - nog årets bästa, mjölkchoklad på 8.6%.

The SPArk från Hopsie Daisy - mycket trevlig. Även hennes Stout out loud föll mig i smaken.

Fler bilder från årets mässa.

Värmdö Aquavit Barrel fortifed ale, smakprov. Sött!

Värmdö hade dessutom med sig en alkohofri IPA, där bristen på abv var allt för tydlig för att den skulle funka för min del.

Hop Shed hade tre nya burkar, jag testade Winter Spices och English Barley Wine. Ingen av dem var helt tillfredställande.

Start engelsk BW

Tjeckisk Bernard Nefiltrovana 14, 6% - positiv överaskning.

Inte så stor sak.

Hopsie Daysie kör ju med musiktips på sin etiketter, till denna skulle jag tydligen ha dansat med The Boss i mörkret. Ölen var klart bättre än låten!

Whisky Stout från Burgsviks, njeae jag är inte imponerad.

Fjärdholmarnas DIPA, inte så dum.

Ny bekantskap som stod upp väl trots att den hamnade i slutet, efter stora, mörka och starka.

Snausarves Porter var en mycket trevlig ny bekantskap, som jag mer än gärna testar igen.

De sista två bilderna hämtar jag från mitt första besök hos Hop Notch, där Magnus Karperyd hällde upp min första festivalöl 2019, Currantly.

Lagom brunsuris med svartvinsbärsgelé-känsla.

Stort tack till Nöjesguiden, Pelle T, utställarna och personalen på Kägelbanan för ytterligare en bra ölmässa.

Alf besöker - Frihamnsgatan 26-28, Farm & Stockholm Brewing Co

Jag gnäller ju ofta om att det inte finns tillräckligt många och bra krogar på min (norra) sida av stan. När så en bryggeripub väljer att lämna Södermalm för att starta upp i nya lokaler på min sida, så blir det ändå längre för mig att resa till dem, både i tid och avstånd!

Via tunnelbana och buss (SLs reseplanerare, beroende på var du kommer ifrån så finnst flera alternativ) från Centralen i Stockholm så kommer man fram till Frihamnen, därifrån är det kort promenad (5 minuter) till Frihamnsgatan 28.
På denna adress huserar numer nämligen Stockholm Brewing Co, som nu lämnat källarlokalen på Södermannagatan (som jag besökte för drygt fyra år sedan.)

På andra sidan byggnaden, nr 26, så ligger Farm restaurant och bar där de inte bara serverar öl från bryggeriet på andra sidan panorama-fönstren, även om Stockholm Brewing givetvis är deras primära dryckesleverantör. Livsmedel hämtas primärt från Karshammar gård. En KRAV-certifierad odlare i Grödinge, vars ägare, familjen Larsson Stormgaard också är inblandade i krogen, Mauritz är kökschef. Niklas Jacobsson är bryggeriets representant.

Jag hittade, inte utan problem, fram (ankom väl strax efter 14.00) till bryggeriet och fick en snabb rundtur i de nya STORA lokalerna, högt till tak och ljust. Fick även en liten förhandstitt på en flasketikett till en kommande samarbetsöl med välkänt Göteborgs-bryggeri.

Jag var nu både törstig och hungrig och fick smita in genom glasdörren som förbinder bryggeriet med restaurangen (bakom baren.)

Den stora grågröna taptavlan innehöll sammanlagt 18 (ett tomt fat) påkopplade kranar, majoriteten från Stockholm men också några gästbryggerier. Jag satsade all-in på nya grejer (för mig) från Stockholm (en collabbeer med New Belgium).

Adjuma och Table Helles

R.A-Wit och Almost Famous

Interiören. [fotot lånat från hemsidan]

 Jag är ju rätt insnöad på det ekologiska, och skickade några frågor till restaurangen och fick svar.

Allt vi gör på Farm är ekologiskt dock så har vi ingen certifiering. Delvis för att vi inte har haft tid att administrera det och delvis för att oavsett vad vi skulle ha för certifiering så skulle den inte riktigt förklara vad det är vi gör. Just nu i Stockholm så finns det ingen mer ekologisk restaurang är Farm skulle jag säga, då vi är en kretsloppsrestaurang. Vi försöker tänka utifrån ett miljötänk i alla delar av vår produktion och vårt samarbete. //Emil Thunström, restaurangchef.

Efter att ha provsmakat några nyheter från grannbryggeriet öppnade återigen matserveringen. Jag hade spanat in mig på Flatbread, de hade två olika - en med Lammkorv och en med Bottarga (fermenterad fisk lärde jag mig snart.) Bägge var godkända smakmässigt, men då en Farm-flatbread motsvarar en Omnipollo Hatt-pizza rent prismässigt (130 kronor) så är de lite väl nätta. Det faktum att de är ekologiska spelar givetvis in i prislappen.
Jag blir dock både mätt och belåten på mina två flatbreads.

Flatbread Lammkorv

Flatbread Bottarga

Fyra små slices

Jag har ändå plats över för att testa ost, en tallrik med två bitar Vesterhavs-ost (tror jag, typ lagrad hård kitt-ost) med fröknäcke och fikonmarmelad. Marmeladen var nog det som smakade bäst på den talriken.

Till den drack jag bland RA-Wit (kvällens andra, ny favorit) och Sthlm Noir Imp Stout

Noir!

När jag kom, efter lunch, var det folktomt men under tiden jag var där kom 3 stora sällskap plus några par och det blev rätt stojjigt ett tag, det var ju trots allt löningsfredag.

Strax efter klockan fem så tyckte jag att jag fick vara nöjd, lämnade byggnaden genom huvudingången (26A), en kort promenad bort till busshållplatsen.

Huvudingången till Farm.

Konstigt nog så kom 1ans buss ganska omgående, enligt reseplaneraren så var inte den det snabbaste alternativet (i restid) för att ta mig till S:t Eriksgatan/Västermalmsgallerian, men de minuter som jag eventuellt förlorade fick jag igen på att slippa byta buss.

Framtidens Mat & Dryck - ny utställning på Spritmuseum

Nästa vecka så öppnar Spritmuseums nya utställning, den handlar om mat och dryck i framtiden!

Framtidens mat & dryck

Från gårdagens drömmar som skapade den massproducerade frysmaten, till dagens alla halvreligiösa mathälsotrender och vidare till framtidens lösningar för att föda en växande befolkning.

"Äta myror!?" "Kittlar dödsskönt i kistan!"

Den här utställningen är viktig för alla och vi har därför för
första gången valt att även rikta oss till yngre besökare:
barn och ungdomar - de som faktiskt representerar
framtiden. Det känns både roligt och spännande, säger
Ingrid Leffler, chef på Spritmuseum.

Torsdagen den 7 februari så kör utställningen igång, med stöd av bland andra Änglamark och Konsumentföreningen i Stockholm.

Veganpizzans Dag: Filip Lindström om Pizzahatt, Omnipollo och veganpizza

Idag, 29 januari, firar vi Veganpizzans Dag, för att hylla denna rätt som för bara några år sedan var otänkbar i det svenska folkhemmet. Alf Tycker Om Öls gästskribent Filip Lindström, Chefsideolog och Ansvarig Utspridare för publikationen Profet, testar två av Stockholms mest framstående smultronställen för denna rätt – som även är tätt relaterade till ölkonsten – och orerar i vanlig ordning om veganismens överlägsenhet.

Jag är egentligen fel person att skicka ut på recensionsuppdrag till Pizzahatt, den lilla pizzerian i början av Upplandsgatan. Jag är alldeles för partisk. Om det inte vore nog med att jag på senare år förälskat mig i just den här gatans gömda charm och grannsamverkan, så är min avlägsna dyrkan av Karl Grandin tillräcklig grund för min diskvalificering ifrån ett sådant åtagande. Ibland kan jag inte förklara anledningen till min fascination vid Grandin, men jag gissar på att det handlar om hans klättring, så snårig men bestämd som den varit sedan 90-talet.

Jag har begravt mig känslomässigt i historien kring Pizzahatt, för att den handlar om hur Karl Grandin och Björn Altdax gick ifrån att rövmärka en hel generation med Cheap Monday till att starta ett smått (ingen ordvits inräknad) experimentellt pizzahak mellan Odenplan och Norra Bantorget. Grandins ölprojekt Omnipollo gled senare samman med Pizzahatt, och blev den separata restaurangen Omnipollos Hatt, det vattenställe vid backen upp till Mosebacke som ständigt är fullt till bredden.

I skrivande stund slår det mig att det som fascinerar mig hos Grandin är hur han hela tiden, utifrån sett, lyckas lura något slags system. Han startade ett jeansmärke som kidsen slukade med hull och hår, sålde det dyrt innan det ett drygt decennium senare gick i graven och använde pengarna för att på konstnärligt vis hoppa på den spirande lyxpizzatrenden i Stockholm. Att han också har en guldtand, samt skapar smittsamt simpel stilistisk konst, gör bara saken bättre. 

Så ja, jag är partisk när det gäller Pizzahatt. Kvällen i ära, då jag sänts ut på mission av Alf Tycker Om Öl för att smaka av restaurangens utbud av veganpizza och dryck förtärde jag en så kallad vit pizza, ergo en utan tomatsås. På den placerades bland annat en bunt grönkål, och krämig veganost. Alltså pryds pizzapajerna på Hatten inte av det som gemene pizzaälskare är van vid. Ni ser, kära läsare, pizzan som koncept har i och med hipsterrevolutionen gått ifrån den flottiga förortsformen – som vi alla förvisso fortfarande älskar. Denna reform omskriver jag även i mitt recept på veganpizza, som också det släpps just idag, på Profet. Där firas ytterligare Veganpizzans Dag, då jag i mångt och mycket vill framföra min önskan om rättens fortsatta framfart. Ofta nöjer sig pizzamakare med att kasta på kemiskt behandlad veganost för att rentvå sin rätt från det onekliga mordets smuts. Den handlingen är ju i och för sig bättre än den orättfärdiga produkten som kantas av ond, bråd död, den som toppar ”vanliga” pizzor, men jag skulle gärna se framsteg i hantverket så att goda pizzor utan även veganost kan göra framsteg. Den veganost som lagts på min måltid på Hatten är dock bättre än många andra liknande jag har stött på förut.

Vit Pizza

    Till pizzan, serverad av den ypperlige kyparen Ville Lande, dracks Omnipollos Devin The Dude’s Brew, en tyskstilad pilsner uppkallad efter den ganjaförespråkande rapparen Devin The Dude. Som komplement till den välfyllda rätten är den välbalanserade ölen vän, from och passande, alldeles utmärkt för att möta de feta smakerna. Med en inte allt för lång öllista vet personalen vilken dryck som passar fint till rätt pizza. 

Devin!

Då den mastiga pizzan tog sin tid att avdeklareras hanns även en till öl med innan avslutad förtäring. Jag får mig en Dugges Strawberry Sour Beer, den öl som fick bli den officiella drycken för GBG Beer Week förra året. Efter gräseldaren Devins pilsner blir surölen överväldigande syrlig och fruktig, men efter ett par klunkar varvat med tuggor av pizzan blir den lättare att dricka. Slutbetyget blir dock ändå lågt, helt utifrån min otränade tunga, då jag anser att Dugges Strawberry Sour Beer till slut smakar för mycket läsk och för lite öl.

Läsk-Öl!

                       Några veckor senare besöker jag Omnipollos Hatt, för att jämföra upplevelserna mellan de båda syskonrestaurangerna. De är ungefär lika stora, men Omnipollo är alltid mer fullt, troligtvis beroende på att de coola katterna som dignar runt Mosebacke ej innehaver busskort och därför inte kan ta sig hela vägen till Upplandsgatan. Jag tar en pizza med ytterst okonventionella pålägg, närmare bestämt dadlar, granatäpplesirap, soltorkade oliver och rucola – främst av ren nyfikenhet men även för att de andra pizzorna som inte innehåller mord kommer med veganost, vilket jag ju helst undviker.

                      Skapelsen på tallriken spretar åt alla olika håll i munnen. Den är söt i ena stunden, mycket salt i nästa, och jag njuter för det mesta. Stundtals kan hoppen mellan arbetande smaklökar kännas för mycket, men helheten är tillfredsställande. Till detta tar jag mig ett par Perikles Pilsner, hutlöst prissatta men mycket goda, och bevittnar geniet Karl Grandins naivistiska skyltfönstermålningar.

                      I stort känns självklart släktskapet mellan Pizzahatt och Omnipollos Hatt av, men atmosfärerna är definitivt olika. Pulsen är högre på Söder, mysfaktorn (vilket avskyvärt ord, eller hur kära läsare?) kan tyckas vara högre på Upplandsgatan. Pizzorna är åtminstone fantastiska hos dem båda, och ölen är givetvis genomtänkt. Bäst av allt (förutom Karl Grandins närvarande frånvaro) är att det garanterat alltid finns något att äta även för oss som följer den rättfärdiga livsvägen. Klart slut.

Edit - om du vill göra egen Veganpizza hemma, här har du ett recept (flera egentligen) på hur.