Hittade ett utkast som legat ett tag i väntan på att bli publicerat - jag vet inte varför det dröjt......
|
Bilden föreställer EJ mig, bild lånad från Nöjesguiden |
Jag vet, det låter
pretentiöst, men det är faktiskt sant - jag dricker inte alkohol (läs öl) för
att berusa mig. Det är snarare en negativ bieffekt, då de försämrar mina
möjligheter att fullt ut njuta av de drycker jag väljer att inmundiga - sinnena
blir ju allt mer avtrubbade i motsvarande takt som promillehalten ökar, likaså
försämras omdömet.
Jag kan avnjuta såväl en
ljus folköl, via handpumpad cask, en humlig IPA och vidare till en bläcksvart imperial stout, utan att
för den skull fundera så mycket på vilken ABV det är på den aktuella ölen. Just
cask-öl är ju väldigt populärt i England, inte minst tack vare sin låga
alkoholhalt. Britterna vill kunna dricka många öl utan att bli asfulla, de
måste ju kunna köra bil hem.
Uttrycket "Du måste
tänka på pocenten......" myntade ju Sven Melander (eller var det Jon Skolmen?) någon gång när jag var
ung – det var ju en ”Catch-frase” som fastnade – men samtidigt en pinsam
sanning i många fall. Den var ju en föregångare till de som nu för tiden kallas
YPK, en beräkningskalkyl som vissa använder (mer eller mindre seriöst) när de
köper sin ranson av alkohol. Hur mycket fylla får jag per krona om jag köper
just denna öl (eller annan alkoholhaltig dryck)?
YPK (Yrsel Per Krona)
= m * % / 40 / k (mängd i milliliter*abv / 40 / priset i kronor, avrunda upp
till närmaste 10-del)
Som utgångsmodell för
denne beräkningsgrund har de satt upp ett YPK-värde av 10 för
"Hembränt" (utan rabatt). Hembränt säljs väl i dunkvis, och bör väl
ha en abv på minst 40%, det skulle i så fall generera ett literpris på ca 100
kronor.
När jag var ”yngre”
tyckte jag att det var kul att supa tills jag stupa. Dagen efter kunde man ju
skryta för polarna om hur jäkla bakfull jag var och pizzorna som lagts som en
följd av det myckna alkoholintaget kvällen innan. På den tiden så blandade jag
gärna rätt friskt, groggar var vanliga, ett tag var ju ”Hot shots” verkligen
poppis – sen några rejäla ”Stora Stark” på det så.
Men rätt snart (tycker
jag själv så här i efterhand) insåg jag det inte var så roligt, särskilt inte
med tanke på att jag redan i detta läge började uppskatta ”finare” sorter –
både vad gällde starksprit och öl.
Numer inträder gamnacken
rätt tidigt på kvällskvisten och därför hinner jag mer sällan med att bli sådär
usligt full. Och mitt YPK-värde är nog knappt mätbart.
Jag blir fortfarande
frustrerad när jag försöker förklara för min kollega att billig öl inte är lika
med bra öl. Han älskar Guinness – trots att han tycker den blivit rätt dyr.
Hans enda förklaring till sitt priskrig är det faktum att ”Öl är en arbetardryck,
och ska följaktligen inte kosta massa pengar!”. Men Whisky kan han däremot
lägga stora summor på, så pass stora att han sen inte kan dricka upp det, för
de är för dyra….
Ett annat vanligt
förekommande argument – inte exklusivt från ovan nämnda arbetskamrat – är ju
att öl ska smaka öl! Det är ett vanligt argument från folk som föredrar ljus
lageröl och som tycker att all öl som inte ser ut/doftar/smakar som deras favoritöl är
”konstig”.
Faktum är ju att öl är en
väldigt mångsidig dryck som kan se ut på väldigt många olika sätt –
ljus/mörk/svart – många olika färger inom dessa klasser, klar/disig/grumlig.
Har den ett stort och kraftigt skum eller ingen skumkrona alls? Ölen kan också
dofta på lika många olika sätt – allt från fuktig hästfilt till frisk
sommarblomster, eller varför inte kattpiss (inte sällan menat i positiv mening).
Hur ölen uppfattas i munnen – är den besk, har den hårda eller mjuka bubblor,
fyller den ut hela munhålan eller slinker den förbi nästintill obemärkt, hur
länge sitter smaken/beskan kvar? Och då har jag inte ens försökt att beskriva
alla olika smaker som kan uppfattas i en öl.
Att dessutom använda sig
av ljus lager öl som någon form av måttstock för hur öl ska vara – det är ju
fel ur ett renodlat historiskt perspektiv. Den ljusa lagern har en förhållandevis
kort historia – den första ölen såg inte alls ut så. Det är ju först i ”modern”
tid som lagerölen uppnått status som ”den riktiga ölen”, inte minst tack vare
aggressiv marknadsföring. Som ju onekligen gett resultat – den ljusa lagerölen
är ju världens mest sålda öltyp och det med råge. Men om rockgruppen Bon Jovi
kan ge ut ett samlingsalbum som heter ”100.000.000 fans can’t be wrong” http://www.allmusic.com/album/100000000-bon-jovi-fans-cant-be-wrong-mw0000139406
så innebär ju inte de att dom är världens bästa band.
Hur en person uppfattar
en öl är ju också väldigt personligt - många olika förutsättningar påverkar hur
vad vi tycker om ölen. Allt från egna preferenser till vilken kunskapsnivå du
ligger på. Nu påstår inte jag att det krävs minst 100 universitetspoäng i
ölkunskap och minst 50 i ölhistoria för att få uttala sig om eventuella
kvalitéer/brister i en öl (jag har då inga sådana poäng i alla fall), men lite
kunskap skadar då inte i alla fall.
Jag har sedan länge gett
upp hoppet om att alla ska ha lika ”god smak” som jag, oavsett om det gäller
alkohol eller annat – var och en får tycka som hon/han vill. Men mitt råd är
ändå - oavsett vad du föredrar att dricka och varför du väljer att återvända
till just din favoritdryck – gör det inte utifrån dess YPK-värde, det finns så
mycket mer värde i alkoholhaltiga drycker än deras förmåga att berusa dig på
billigaste och snabbast möjliga sätt.
|
Bild lånad från wikipedia, "en berusad Noak" av Michelangelo |