Lite dyrare pris (300 kronor) för inträdet till denna Master Class, i gengäld är tiden förlängd med en halvtimme och tio stycken specialflaskor ur Brooklyn Breweries "private stash". Jag tvekade inte en sekund, och det var fler än jag som kände likasamma, Karossen var fylld med förhoppningsfulla festivalbesökare.
Laguppställningen, nio stycken stora flaskor och en tio år gammal BCS i liten!
Under ledning av legenden Garrett Oliver guidas vi igenom denna spännande samling.
GARRETT OLIVER, traditionsenligt klädd i hatt.
Första flaskan är en Ghost Bottle, en av de välkända riddarna kring det runda bordet, Bedivere 2015. Egentligen hette han (enligt legenden) Bedevere (= "
Bedivere of the Perfect Sinews" och han var enarmad. I Monty Python-filmen "The Holy Grail" så spelar Terry Jones denna karaktär).
När jag senare kollar upp ölen på Untappd så ser jag att jag har testat den tidigare, under Brooklyn Mash 2016. Den är minst lika bra denna dag.
 |
| Bedivere |
Det är en funky sour, en trip/quad som innehåller brett-jäst, fatlagringen ger en behaglig vaniljton, trots att surheten stramar en del i mina kinder.
Återigen via untappd så blir jag varse att även nästa öl, Cuvee Noire 2014, är tickad. Den var med under master classen 2014, då var jag måttligt imponerad.
Nu framträder Bourbon-lagringen (Woodford reserve-fat) tydligare, doften är lite boozig men utan att sticka allt för intensivt i min näsa. Även här finns en del vanilj, torr sötma och trots sin spritighet så är kroppen lättsam, lättdrucken för en imperial stout på 10.6%. Dock inte särskilt imponerande.
Sen kommer ytterligare en riddare, denna gång Percival 2011. Enligt legenden så är det han som slutligen finner The Holy Grail.
Även denna öl ingick i provningen under SBWF2014, det finns registrerat via min tick på untappd.
Garrett berättar om kopplingen mellan denna öl och en favorit som jag testade 2016, Serpent som var en collab med Thornbridge och ett engelskt ciderhus. Percival är föregångaren till Serpent. Och visst finns det smakmässiga likheter (äppelcider och vildjäst). Här finns dock en mer framträdande och tyngre funk, inte bara till dess fördel, men en angenäm tjockhet i karaktären.
Öl nummer fyra har det lite oväntade namnet Lessons 2012 (in Lees står det på flaskan också), jag uppfattar ingen närmare förklaring till namnet. Den är en Belgian Strong Dark Ale på 10% abv, med sitt ursprung i den numer försvunna Local 2. Här framträder bretten ganska negativt redan i doften, en obehaglig surhet sticker i min näsa. Grumligheten skär sig en del i mina ögon och den känns lite avslagen, vinlik. De 10% är väl dolda.
Garrett pratar om surhet kontra beska i öl (och andra livsmedel), numer är ju den beska öl väldigt populär, men de flesta människor älskar ju något som är lagom surt ("
People love acid"), medans bitterhet ofta fungerar som en varningssignal för gift.
Sen följer provningens äldsta öl, Black Chocolate Stout 2008, här får vi också en hel del roliga anekdoter om den första bryggningen och releasen lagom till julhelgerna, en av de första imperial stouts som släpptes i New York. Ingen på bryggeriet hade särskilt stora förhoppningar om att de skulle lyckas sälja alla de flaskor de skeppade ut på marknaden. När Garrett två veckor senare besökte en butik för att köpa några flaskor så fanns inga kvar. När han frågade var ölen var så fick han till svar "IT'S GONE!". Seden dess har bryggeriet alltid sett till att brygga så pass mycket av Brooklyn Black Chocolate Stout att de med gott samvete kan spara ett antal lådor för eget bruk och för att kunna bjuda på vid provningar som denna.
Fem år brukar ju vara en lagom lagringsperiod för många alkoholstarka öl, men BCS2008 står sig rätt bra även efter tio år. Den är lite mer boozy, chokladen (inga tillsatser) har avtagit och ersatts delvis av lite mer lakrits. Det är fortfarande en ruskigt god stout.
 |
| Björnbärsöl |
Blackberry Formal 2017 är provningens minsting åldersmässigt, den skapades till bryggeriets personalfest i samband med helgerna i slutet av 2017. Den påminner enligt uppgift om deras egen Bel Air (som jag inte testat), som ju har en egen torrhumlad spökflaska. Att det tillfört björnbär (både råa och kokta) är något som tilltalar mig på pappret. I verkligheten så får inte bäret någon framskjuten position i smakbilden. En småtrevligt fruktöl som stramar åt mina kinder en del.
Ytterligare än säsongsöl med julölstema, nu under den tyska versionen av Bad Santa, Krampus. På Untappd (där jag inte tickat den) står den listad som en Farmhouse ale, färgen antyder att det i så fall skulle vara en Dark Saison, på Ratebeer hittar jag den inte alls! Jag får dock en mer traditionell mörk hollidaybeer, visst finns här spår att brett. Ursprunget är Wild Horse Porter, en collabbeer som gjordes tillsammans med New Belgium och Bluejacket. Det finns även en nyare version i festivalmonter som heter Cloaking device.
Denna Krampusnacht 2015 är ganska anonym, doften sticker lite grand i min näsa och vätskan är torr.
 |
| Saffran!? |
Vem bestämmer om en öl är en succé eller ett misslyckande? Nästa öl, Quintaceraptops 2015, var Garrett själv väldigt nöjd med, men i USA så var mottagandet ganska svalt. När han tidigare låtit svenskar testa den så har den dock tagit emot med öppna armar, någon har gjort smakmässiga liknelser till den svenska punschen, kan det finnsa Arrak med i bilden? Denna Dinousarie-Quad är en fristående fortsättning på en tidigare öl, Quadraceraptops med snarlikt namn, jag testade den på Oliver Twist för några år sedan.
I denna finns tydliga spår av melassens, men jag känner även något överraskande en klassisk svensk juklkrydda, för visst finns det en hel del saffaran i framför allt doften. En mycket trevlig öl, som jag gillar!
De två sista ölen är samma grundöl från 2014, Hand Seal är en brittisk barley wine med två olika lagringar. Den första har legat i bourbon-fat och andra i cognac-fat.
Bourbon-flaskan har en lite sur doft som jag inte gillar, men smakmässigt så är jag väldigt nöjd med. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som jag känner igen så himla väl här.
Under provningen så nämner Garrett att lagrade Barley wine ibland tenderar att få lite ananas-vibbar, men jag tror inte att det är det som jag känner, eller?
 |
| Cognac |
Konjak-flaskan har en mer komplett doft och smakbild, något som jag uppskattar än mer, den är lite mer "sofistikerad".
Bägge flaskorna har ett bäst före datum som är satt till 2054 och jag skulle gärna ha minst en av varje hemma, även om jag tvivlar på att jag skulle kunna hålla mig borta fullt så länge.
Konjak-versionen är nog den öl som jag uppskattar allra bäst under denna provning.
Garrett Oliver är en väldigt sympatisk föredragshållare, alltid underhållande men också full av nyttig info. Och ölen han bjuder på är som alltid av högsta klass och hyfsat exklusiva.
Som vanligt så upplever jag en del störningsmoment som inverkar negativt på min MC-upplevelse. Sorlet från pratande medlemmar ur publiken medans Garrett pratar, trots att jag sitt längst fram har jag emellanåt svårt att höra vad han säger. Då Karossen ligger i hall 2, så får provningsledaren också tampas med oljud i form av partymusiken från utsällare i närområdet. Lägg därtill det återkommandet skramlet av folk som slänger stora mängder glas i återvinningskärlet som står precis utanför ingången.
Trots detta är jag mer än nöjd med min provningsupplevelse.
En annan lustig sak, damtoan är strategiskt placerad just utanför. Under den tiden jag köade inför provningen så dök det upp flera vilsna ich kissnödiga herrar som inte förstod var herrarnas var. Jag kan inte påminna mig att jag råkat ut för det någon gång tidigare.
