Veganpizzans Dag: Filip Lindström om Pizzahatt, Omnipollo och veganpizza

Idag, 29 januari, firar vi Veganpizzans Dag, för att hylla denna rätt som för bara några år sedan var otänkbar i det svenska folkhemmet. Alf Tycker Om Öls gästskribent Filip Lindström, Chefsideolog och Ansvarig Utspridare för publikationen Profet, testar två av Stockholms mest framstående smultronställen för denna rätt – som även är tätt relaterade till ölkonsten – och orerar i vanlig ordning om veganismens överlägsenhet.

Jag är egentligen fel person att skicka ut på recensionsuppdrag till Pizzahatt, den lilla pizzerian i början av Upplandsgatan. Jag är alldeles för partisk. Om det inte vore nog med att jag på senare år förälskat mig i just den här gatans gömda charm och grannsamverkan, så är min avlägsna dyrkan av Karl Grandin tillräcklig grund för min diskvalificering ifrån ett sådant åtagande. Ibland kan jag inte förklara anledningen till min fascination vid Grandin, men jag gissar på att det handlar om hans klättring, så snårig men bestämd som den varit sedan 90-talet.

Jag har begravt mig känslomässigt i historien kring Pizzahatt, för att den handlar om hur Karl Grandin och Björn Altdax gick ifrån att rövmärka en hel generation med Cheap Monday till att starta ett smått (ingen ordvits inräknad) experimentellt pizzahak mellan Odenplan och Norra Bantorget. Grandins ölprojekt Omnipollo gled senare samman med Pizzahatt, och blev den separata restaurangen Omnipollos Hatt, det vattenställe vid backen upp till Mosebacke som ständigt är fullt till bredden.

I skrivande stund slår det mig att det som fascinerar mig hos Grandin är hur han hela tiden, utifrån sett, lyckas lura något slags system. Han startade ett jeansmärke som kidsen slukade med hull och hår, sålde det dyrt innan det ett drygt decennium senare gick i graven och använde pengarna för att på konstnärligt vis hoppa på den spirande lyxpizzatrenden i Stockholm. Att han också har en guldtand, samt skapar smittsamt simpel stilistisk konst, gör bara saken bättre. 

Så ja, jag är partisk när det gäller Pizzahatt. Kvällen i ära, då jag sänts ut på mission av Alf Tycker Om Öl för att smaka av restaurangens utbud av veganpizza och dryck förtärde jag en så kallad vit pizza, ergo en utan tomatsås. På den placerades bland annat en bunt grönkål, och krämig veganost. Alltså pryds pizzapajerna på Hatten inte av det som gemene pizzaälskare är van vid. Ni ser, kära läsare, pizzan som koncept har i och med hipsterrevolutionen gått ifrån den flottiga förortsformen – som vi alla förvisso fortfarande älskar. Denna reform omskriver jag även i mitt recept på veganpizza, som också det släpps just idag, på Profet. Där firas ytterligare Veganpizzans Dag, då jag i mångt och mycket vill framföra min önskan om rättens fortsatta framfart. Ofta nöjer sig pizzamakare med att kasta på kemiskt behandlad veganost för att rentvå sin rätt från det onekliga mordets smuts. Den handlingen är ju i och för sig bättre än den orättfärdiga produkten som kantas av ond, bråd död, den som toppar ”vanliga” pizzor, men jag skulle gärna se framsteg i hantverket så att goda pizzor utan även veganost kan göra framsteg. Den veganost som lagts på min måltid på Hatten är dock bättre än många andra liknande jag har stött på förut.

Vit Pizza

    Till pizzan, serverad av den ypperlige kyparen Ville Lande, dracks Omnipollos Devin The Dude’s Brew, en tyskstilad pilsner uppkallad efter den ganjaförespråkande rapparen Devin The Dude. Som komplement till den välfyllda rätten är den välbalanserade ölen vän, from och passande, alldeles utmärkt för att möta de feta smakerna. Med en inte allt för lång öllista vet personalen vilken dryck som passar fint till rätt pizza. 

Devin!

Då den mastiga pizzan tog sin tid att avdeklareras hanns även en till öl med innan avslutad förtäring. Jag får mig en Dugges Strawberry Sour Beer, den öl som fick bli den officiella drycken för GBG Beer Week förra året. Efter gräseldaren Devins pilsner blir surölen överväldigande syrlig och fruktig, men efter ett par klunkar varvat med tuggor av pizzan blir den lättare att dricka. Slutbetyget blir dock ändå lågt, helt utifrån min otränade tunga, då jag anser att Dugges Strawberry Sour Beer till slut smakar för mycket läsk och för lite öl.

Läsk-Öl!

                       Några veckor senare besöker jag Omnipollos Hatt, för att jämföra upplevelserna mellan de båda syskonrestaurangerna. De är ungefär lika stora, men Omnipollo är alltid mer fullt, troligtvis beroende på att de coola katterna som dignar runt Mosebacke ej innehaver busskort och därför inte kan ta sig hela vägen till Upplandsgatan. Jag tar en pizza med ytterst okonventionella pålägg, närmare bestämt dadlar, granatäpplesirap, soltorkade oliver och rucola – främst av ren nyfikenhet men även för att de andra pizzorna som inte innehåller mord kommer med veganost, vilket jag ju helst undviker.

                      Skapelsen på tallriken spretar åt alla olika håll i munnen. Den är söt i ena stunden, mycket salt i nästa, och jag njuter för det mesta. Stundtals kan hoppen mellan arbetande smaklökar kännas för mycket, men helheten är tillfredsställande. Till detta tar jag mig ett par Perikles Pilsner, hutlöst prissatta men mycket goda, och bevittnar geniet Karl Grandins naivistiska skyltfönstermålningar.

                      I stort känns självklart släktskapet mellan Pizzahatt och Omnipollos Hatt av, men atmosfärerna är definitivt olika. Pulsen är högre på Söder, mysfaktorn (vilket avskyvärt ord, eller hur kära läsare?) kan tyckas vara högre på Upplandsgatan. Pizzorna är åtminstone fantastiska hos dem båda, och ölen är givetvis genomtänkt. Bäst av allt (förutom Karl Grandins närvarande frånvaro) är att det garanterat alltid finns något att äta även för oss som följer den rättfärdiga livsvägen. Klart slut.

Edit - om du vill göra egen Veganpizza hemma, här har du ett recept (flera egentligen) på hur.