måndag 27 juli 2015

Alf testar - gamla "favoriter" - 1 pint of Guinness på Beefeater Inn

Då 2015 är ett jubileumsår också för mig personligen (30 år som seriös öldrickare) så tänker jag under året göra några återbesök hos gamla favoriter - både i dryckes- och pub-form.

1988 öppnade puben Beefeater Inn på Götgatan 11 och dit släpade jag så ofta jag kunde mig själv och mer eller mindre motsträviga kamrater. Anledningen var framför allt att här såldes min dåtida favoritöl McEwans Export India Pale Ale (bara på flaska så vitt jag minns) (*) och sedermera Guinness - både burk och fat. Jag har på senare år endast frekventerat denna lokal mera sällan, men jag tänkte att den nu skulle få agera startpunkt för min tidsresa.
Götgatan 11 i Stockholm

I fredags var det återigen dags för ett återbesök, jag startade min pay-day--pubrunda där. Interiören ser inte allt för annorlunda ut i jämförelse med hur jag minns den från förr. Nedervåningen var inte öppen när jag var där nu, däremot så har de uteservering i 2 plan - tyvärr med öppna dörrar/fönster (vilket generar tobaksrök in till oss i baren).

Bland fatölen finns några nya kranar och likaså i flaskkylarna, här finns framför allt öl från importören Carlsberg men också några Tomp-öl.. Då McEwans (var bryggeri numer ligger i Tomps importportfölj) lyser med sin frånvaro i Sverige valde jag att ta en pint of Guinness istället.

Som sig bör tar den lite längre tid att hälla upp och när jag väl får glaset (lite slitet bryggeri-glas - ej relief) så reser den sig fortfarande, till en fingertjock slät skumkrona. Utseendemässigt är den klart godkänd.

Snygg
När den väl är färdig så gör jag som jag gjorde på den gamla goda tiden - jag testar att läppja lätt på skumkronan. På en riktigt bra Guinness kunde jag förr gå runt hela vägen på glaset och lämna små avtryck som en krans i skumkronan.

Men det funkar inte på denna öl - skummet är allt för klent.
Detta - klenheten - är något som tyvärr följer mig genom hela glaset. Guinness är ju ingen "tung" öl (till skillnad från vad många lager-drickare har fått för sig), men denna pint är väldigt light i smak och munkänsla. Detta framgår än tydligare när jag kommer ner i botten av glaset - av den gräddiga skumklumpen finns nästan inget alls!

Slitet glas utan relief
Beefeater Inn är en rätt standardiserad pub av samma stuk som jag gärna frekventerade (både i Stockholm och London) i slutet av 80- och stora delar av 90-talet. Ölutbudet lämnar en hel del i övrigt att önska för en ölnörd, inte minst med tanke på vad som finns alldeles i närheten. Tjejen som serverar mig vet hur hon heller upp en Guinness vilket ju alltid är trevligt, men i övrigt får jag måttligt med uppmärksamhet i en rätt folktom bar (uteserveringen var välfylld).

(* = ett annat samtida ställe som också sålde McEwans var L'Escargot (snigeln var smeknamnet), som låg i hörnet Schelegatan/Bergsgatan - lokalen inhyser fortfarande restaurangverksamhet - men i helt annan regi.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar