tisdag 12 november 2019

Alf testar Cask - Pubrunda en lördagseftermiddag.

De första blogginläggen i den pågående serien om Cask har handlat om andras tankar kring Real Ale, därför bestämde jag mig för att ge mig ut på en runda på stan.
Tanken var att jag skulle köra en pubrunda med specialtema - bara dricka Real Cask Ale. Jag klarade inte riktigt av mitt uppsatta mål, avslutade bland annat med några jubileumsöl på månen.

Lördagsvädret var passande nog klassiskt brittisk ruggigt höstväder och paraplyet fick följa med hemifrån när jag tog sikte på dagens första pub - Oliver Twist.
Ett av skälen till att jag väljer att starta rundan just där är att de öppnar lite tidigare (12.00) än övriga Cask-pubar. Nu anlände jag vid två-tiden och hittade tre stycken påkopplade cask-handtag, vilket är fullt lag på OT. En av dessa tre hade jag testat tidigare, både på flaska och cask, valde därför att avstå den.

Smultronkyss från Kent

Började dagen med en vältempererad tungkyss från Kent, även om läpparna har en intensiv smak av smultronläppglans så blir French Kiss från Kent Brewing aldrig kladdig. Den intensiva beskan balanseras upp av bärigheten och den mjuka vaniljen.
När jag skulle beställa dagens andra så skymtade jag en öl i flaskkylen, den måste jag ju också testa givetvis (och redan där så grusades mina ståndaktiga planer...). Nåväl, jag tog ändå en riktig öl först, ett stiligt litet odjur från Saltaire Brewing vid namn Best.
Best

Övergången från den bäriga kyssen till denna mer traditionella bittern blir först en liten besvikelse. Det vill säga innan jag inser att det ju egentligen är så här det ska smaka. Mörkt rödsvart i färgen med en liten skumkrona som lämnar rejäla draperier utmed glasets sida. Underbart vacker och välbalanserad där malten är den primära smakgivaren.
På det sista Cask-handtaget fanns Titus från Saltaire, men den har jag ju testat - både på flaska och cask. Därför blev det den flaskan som jag tidigare spanat i kylen. Även den en öl som jag testat på Cask tidigare, dock aldrig på flaska.

Återigen är det Saltaire som producerat ölen, en godisljuvlig chokladstout vid namn Triple Chocoholic. Det blir fler och lite hårdare bubblor och dessutom kylskåpskall. Ändå så slår den underbara chokladen igenom, med både sötma och beska. Inte lika extremt god som på Cask, men det räcker långt ändå.

När jag var färdig med OTs cask-sortiment så var det dags att vandra ner till Akkurat, trots att just hade öppnat (dom öppnar 15.00) så var här rätt fullt med folk redan, inte minst framför deras Real Ale-sektion. Där fanns dagen till ära tre (av totalt fyra) cask-handtag laddade.
Jag lyckades med vissa problem beställa in en Hunky Dory från engelska Triple fff Brewery, ett bryggeri vars cask ale brukar falla mig på läppen.
Kroppkakor

Denna hamnar dock i skuggan av de öl som jag testat tidigare under dagen, återigen en klassisk real ale (lite kall), funkar utmärkt som måltidsdryck till Kroppkakor (en kaka uppdelad i klyftor!?).

Här fanns även dagens första svenska cask, Örebro Bitter från Närke Kulturbryggeri.

Deras slogan för denna är ju "Du är vad du dricker", men jag är mer som Tony Richardsson. För denna blev nog eftermiddagens bästa real ale. Även detta är en klassisk bitter, med en uns av svenska småbär.

Efter mat och dryck så var det dags att fortsätt mot stans senaste tillskott bland Real Ale-levererande pubar, Bishops Arms Bellmansgatan. Här var bara en av två handtag taggade, men Rudgates Ruby Mild lockade mig till en premiärtest.

När jag drack nästannamnen Ruby Jane (från Ilkley) härom veckan så var det ljummen karamell. Denna Mild är lite svalare, men likafullt än klassiskt mild britt.
Bitter! Half a pint of  heaven!

Medans denna öl avnjöts så kopplade även pubens andra handdragna på - med en välbekant Örebroare, jag fick in en halvpint av den och den smakade minst lika som den på Akkurat.

Även här så fuskade jag med en oriktig öl, denna gång en fatöl från Oppigårds.
Amarillo är en sån där öl som är för lättillgänglig, den finns nästan alltid där i ale-hyllan på systembolaget, men när jag väl dricker den så inser jag att jag borde dricka den mer regelbundet. Inte fullt lika ofta jag ser den på puben, denna gång kunde jag inte motstå frestelsen och det var mödan väl värt.

Sen var det dags att lämna Söder och styra stegen mot The Queens Head, där det brukar finnas två-tre stycken riktiga cask, de har i alla fall möjligheten. Då tanken var att jag skulle avsluta eftermiddagen på Man In The Moon så passade det geografiska läget bra in.
På TQH finns denna sena lördagseftermiddag två stycken handdragna påkopplade, dessutom med två av mina favoriter, Hophead från Dark Star och Bedarö Bitter från Nynäshamns Ångbryggeri.
Jag vet inte vad det var, kan ha varit jag som hade druckit lite för mycket - men resan till Rådmansgatan och promenaden upp till Drottninggatan borde ha lättat lite på det trycket.
Kan det varit glasets fel? Hophead...
Jag började med Hophead, men det funkade inte alls (jag har tickat den som en fyra (av fem) på Untappd!?), lämnade tillbaka halva glaset (ej pintglas) för vaskning och tog in Bedarö istället. Det gick dock lika illa där!? Jag tror dock på sviktande personlig form som en trolig förklaring.

Promenaden upp till Tegnergatan, gav mig återigen chansen att syresätta hjärnan.
Anledningen till mitt besök på Man in the Moon var inte kopplat alls till Real Cask Ale och därför skriver jag inget mer om det här, utöver att det var gott!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar