Två dagar efter det att jag gjorde testen av 2009, 2011 och 2013 så var det dags att plocka fram 2010 och 2012 igen. Vem vinner totalt? Spänningen var olidlig!
2010 mot 2012 och 2013
När jag öppnar 10an så saknar jag den karakteristiska pysningen, något som orsakar farhågor om att den "farit" illa under de åren den stått i min garderob, även den den något aviga doften i samband med uppslagningen ger liknande indikationer. När jag sedan smakar på den så finner jag en möjlig förklaring till bristerna - den är fortfarande rätt "kylig". Utseendemässigt så har den motsvarande dimmighet som fanns i både nian och elvan, men en något mörkare färgton.
 |
| 2010 |
 |
| 2012 |
Men vad gäller smaken så hamnar faktiskt årets version i skuggan av förra årets, vilket i och för sig inte är någon stor överraskning - om jag bortser från det faktum att jag skrutit över årets öl enorma fördelar. Nu i direkt jämförelse så förlorar den en del av sin prakt.
 |
| 2013 |
Till 10ans försvar vill jag framföra att den blev bättre med den stigande temperaturen, men den är ändå minst suverän i detta test. Bristerna hos 10an ligger framför allt i den "spritiga doften" - både nian och elvan hade en angenäm konjakston - av Napoleon-typ, men 10an blir aldrig mer än en ful-konjak.
Detta blev ju inte något äkta vertikaltest, utan 5 generationer som testades i 2 omgångar med senaste årgången som referens.
2013 har återuppväckt mina nästan bortglömda heta känslor för Storfot och jag ser framemot att följa dess utveckling.
 |
| Upphällt i IPA-glaset - funkar utmärkt! |
Men årets vinnare blir ändå 2012an, som har en lagom mix av de färska kvaliteterna och en första släng av årgångs-sleven. Jag är verkligen glad att jag har några extra flaskor av den kvar, så att jag inte MÅSTE hålla mig.
Finns 2013 kvar på bolaget? I Stockholms län finns det hyfsat gott om flaskor kvar i butikerna, men jag tror att jag har så jag ska klara mig.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar