Idag, 29 januari, firar vi
Veganpizzans Dag, för att hylla denna rätt som för bara några år sedan var
otänkbar i det svenska folkhemmet. Alf Tycker Om Öls gästskribent Filip
Lindström, Chefsideolog och Ansvarig Utspridare för publikationen Profet,
testar två av Stockholms mest framstående smultronställen för denna rätt – som
även är tätt relaterade till ölkonsten – och orerar i vanlig ordning om
veganismens överlägsenhet.
Jag är
egentligen fel person att skicka ut på recensionsuppdrag till Pizzahatt, den lilla
pizzerian i början av Upplandsgatan. Jag är alldeles för partisk. Om det inte
vore nog med att jag på senare år förälskat mig i just den här gatans gömda
charm och grannsamverkan, så är min avlägsna dyrkan av Karl Grandin tillräcklig
grund för min diskvalificering ifrån ett sådant åtagande. Ibland kan jag inte
förklara anledningen till min fascination vid Grandin, men jag gissar på att
det handlar om hans klättring, så snårig men bestämd som den varit sedan
90-talet.
Jag
har begravt mig känslomässigt i historien kring Pizzahatt, för att den handlar
om hur Karl Grandin och Björn Altdax gick ifrån att rövmärka en hel generation
med Cheap Monday till att starta ett smått (ingen ordvits inräknad)
experimentellt pizzahak mellan Odenplan och Norra Bantorget. Grandins ölprojekt
Omnipollo gled senare samman med Pizzahatt, och blev den separata restaurangen
Omnipollos Hatt, det vattenställe vid backen upp till Mosebacke som ständigt är
fullt till bredden.
I
skrivande stund slår det mig att det som fascinerar mig hos Grandin är hur han
hela tiden, utifrån sett, lyckas lura något slags system. Han startade ett
jeansmärke som kidsen slukade med hull och hår, sålde det dyrt innan det ett
drygt decennium senare gick i graven och använde pengarna för att på konstnärligt
vis hoppa på den spirande lyxpizzatrenden i Stockholm. Att han också har en
guldtand, samt skapar smittsamt simpel stilistisk konst, gör bara saken bättre.
Så
ja, jag är partisk när det gäller Pizzahatt. Kvällen i ära, då jag sänts ut på
mission av Alf Tycker Om Öl för att smaka av restaurangens utbud av veganpizza
och dryck förtärde jag en så kallad vit pizza, ergo en utan tomatsås. På den
placerades bland annat en bunt grönkål, och krämig veganost. Alltså pryds
pizzapajerna på Hatten inte av det som gemene pizzaälskare är van vid. Ni ser,
kära läsare, pizzan som koncept har i och med hipsterrevolutionen gått ifrån
den flottiga förortsformen – som vi alla förvisso fortfarande älskar. Denna
reform omskriver jag även i mitt recept på veganpizza, som också det släpps
just idag, på Profet. Där firas ytterligare Veganpizzans Dag, då jag i mångt
och mycket vill framföra min önskan om rättens fortsatta framfart. Ofta nöjer
sig pizzamakare med att kasta på kemiskt behandlad veganost för att rentvå sin
rätt från det onekliga mordets smuts. Den handlingen är ju i och för sig bättre
än den orättfärdiga produkten som kantas av ond, bråd död, den som toppar
”vanliga” pizzor, men jag skulle gärna se framsteg i hantverket så att goda
pizzor utan även veganost kan göra framsteg. Den veganost som lagts på min
måltid på Hatten är dock bättre än många andra liknande jag har stött på förut.
Vit Pizza |
Till pizzan, serverad av den ypperlige
kyparen Ville Lande, dracks Omnipollos Devin The Dude’s Brew, en tyskstilad
pilsner uppkallad efter den ganjaförespråkande rapparen Devin The Dude. Som
komplement till den välfyllda rätten är den välbalanserade ölen vän, from och
passande, alldeles utmärkt för att möta de feta smakerna. Med en inte allt för
lång öllista vet personalen vilken dryck som passar fint till rätt pizza.
Devin! |
Då
den mastiga pizzan tog sin tid att avdeklareras hanns även en till öl med innan
avslutad förtäring. Jag får mig en Dugges Strawberry Sour Beer, den öl som fick
bli den officiella drycken för GBG Beer Week förra året. Efter gräseldaren
Devins pilsner blir surölen överväldigande syrlig och fruktig, men efter ett
par klunkar varvat med tuggor av pizzan blir den lättare att dricka.
Slutbetyget blir dock ändå lågt, helt utifrån min otränade tunga, då jag anser
att Dugges Strawberry Sour Beer till slut smakar för mycket läsk och för lite
öl.
Läsk-Öl! |
Några veckor senare
besöker jag Omnipollos Hatt, för att jämföra upplevelserna mellan de båda
syskonrestaurangerna. De är ungefär lika stora, men Omnipollo är alltid mer
fullt, troligtvis beroende på att de coola katterna som dignar runt Mosebacke ej
innehaver busskort och därför inte kan ta sig hela vägen till Upplandsgatan. Jag
tar en pizza med ytterst okonventionella pålägg, närmare bestämt dadlar,
granatäpplesirap, soltorkade oliver och rucola – främst av ren nyfikenhet men
även för att de andra pizzorna som inte innehåller mord kommer med veganost,
vilket jag ju helst undviker.
Skapelsen på tallriken
spretar åt alla olika håll i munnen. Den är söt i ena stunden, mycket salt i
nästa, och jag njuter för det mesta. Stundtals kan hoppen mellan arbetande
smaklökar kännas för mycket, men helheten är tillfredsställande. Till detta tar
jag mig ett par Perikles Pilsner, hutlöst prissatta men mycket goda, och
bevittnar geniet Karl Grandins naivistiska skyltfönstermålningar.
I stort känns självklart
släktskapet mellan Pizzahatt och Omnipollos Hatt av, men atmosfärerna är
definitivt olika. Pulsen är högre på Söder, mysfaktorn (vilket avskyvärt ord,
eller hur kära läsare?) kan tyckas vara högre på Upplandsgatan. Pizzorna är
åtminstone fantastiska hos dem båda, och ölen är givetvis genomtänkt. Bäst av
allt (förutom Karl Grandins närvarande frånvaro) är att det garanterat alltid
finns något att äta även för oss som följer den rättfärdiga livsvägen. Klart
slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar