Filip Lindström, gästskribent & vegan |
Min mission för mitt besök
på festivalens första dag är att undersöka dess veganvänlighet, ergo dess kompatibilitet med den upphöjda, förfinade sinnesnärvaro som krävs av
människosläktets främsta varelser: Veganerna.
Ni tänker nu säkerligen
”Håll dig bara borta från korv- och- osthörnan, så är du hemma”, men ni tänker
fel. Förödande fel. En eftertänksam dryckesentusiast bör med gott samvete veta
om att öl kan filtreras genom fiskblåsor, att ägg mirakulöst nog är vanligt
förekommande i vin och att det förskräckliga sladderämnet gelatin nämns för
ofta i relation till alkoholhaltiga drycker. Är du då eftertänksam nog förstår
du alltså att Veganen, denna upplysta och ultimata skapelse, måste vara på sin
vakt i alla stunder – specifikt på en dryckesmässa som denna.
Det bästa med att vara
Vegan, förutom att ständigt få påminna världen om ens överlägsenhet, är något
som förekommer när man umgås med grupper av carnivores: Efter att man själv
ställt frågan »Har ni något veganskt?« till diverse krängare av valfritt
livsmedel börjar till slut de stackars köttätarna ställa frågan åt dig, då de
inte längre orkar med väntan som den innebär.
Så går jag alltså
majestätiskt, med två carneterianer som förtrupp, från bås till bås och får
reda på att de utställare som faktiskt har tillverkat sin brygd på egen hand
självklart har stor kunskap om vad som stoppats i. De större företag (främst i
partysektionen av mässan) som anställt hantlangare för presentationen av sina
produkter går bet i det ädla Vegantestet – den utsände i båset har ingen aning
om vätskan har vidrört något animaliskt på sin bana till min mun.
Med en urdrucken sejdel
Pilsner Urquell, den veganvänliga klassikern, sätter jag mig ned för en stunds
ljuv vila, då jag ser Urquells osannolikt karismatiske överhuvud Václav Berka
passera förbi. Mitt blod kokar, mitt hjärta far upp i halsgropen som en
guttaperkaboll och jag rodnar likt Hopsan Brewings oveganvänliga hallonöl.
Václav Berka är ölvärldens största och starkast briljerande stjärna, en ynnest
att få bevittna på så nära håll. Jag tackar alla gudar jag kan minnas namnet på
för att en sådan storhet kan få vistas i min omedelbara närhet och jag höjer
instinktivt min tomma sejdel mot Václav när han flanerar åt mitt håll. ”Enjoy!”
säger han med ett slående smajl, och traskar sedan vidare för att fortsätta sin
frälsning av den värld som knappt förtjänar en sådan förträfflig personlighet. Jag
älskar Václav Berka, från den djupaste botten av mitt arma hjärta.
Utbudet på den lilla
uteplats där mattruckarna parkerats är generöst, till och med för Veganen (än
så länge får man se en veganrätt av fem på menyn som generöst, vilket snart
kommer förändras, tro mig). Fjolårets Guinnessfriterade svamp, en fröjd för
sinne, hjärta och själ, är ej närvarande. Istället slår jag till på det Fish
& Chipsvagnen har att erbjuda mig: Friterad vegankorv med pommes frites.
Upplevelsen höjs markant av den simultant sura och charmiga brittiska damen som
står i luckan och tar beställningar, men den sänks av den decimetertjocka
frityrsmeten som inte smakar någonting alls. Plus i kanten ges dock för den
autentiska rekommendationen om maltvinäger på potatisen, ett urbrittiskt måste
i samkväm med rikliga saltmängder.
För det andra, vinäger, salt och friterad potatis är bra kompisar, men smaklös frityrsmet och korvsubstitut talar inte med varandra.
För det tredje, och allra sista, Václav Berka är en gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar